Brasilien 2004 - en resa för att få se en vild jaguar.

Jag hade sett tigrar i Indien, lejon och leoparder i Afrika och lodjur hemma i skogen. Nu ville jag se en vild jaguar, den tredje största katten. Jag sökte på Internet och försökte hitta företag och personer som organiserade safariresor till Sydamerika. Jag hittade en som jag fastnade för, en tysk Günther Stych som ordnade jaguarsafaris i Pantanal.  

Efter mycket e-postande till Tyskland så blev allt ordnat. Den första veckan av resan skulle jag bo på en ombyggd ranch och göra en rundtur i Pantanal med en guide. Den andra veckan så skulle jaguarsafarin vara. Efter de två första veckorna så skulle jag flyga upp till Amazonas och bo på ett litet hotell i regnskogen utanför Manaus.

Pantanal

Pantanal är ett av världens största våtmarksområden. Området är uppdelat på många väldigt stora rancher där man föder upp nötkött. Jag reste dit i september, då det var torrtid. Vattnet hade då sjunkit undan och ett savannlandskap hade trätt fram. Djuren samlas vid de vattenhål och floder som finns kvar. Det är den bästa tiden för att få se de dem.

Pedro Pablo

På flygplatsen i Cuiabá mötes jag av Pedro Pablo som skulle vara min guide under min tid i Pantanal. Jag tog mina grejor och lastade in dem i Pedros klassiska folkvagnbuss och vi åkte söderut mot Pacone. Det första jag förundrades över var Brasiliens mycket raka vägar, nästan inte en kurva under flera timmars resa.

I Pacone stannade vi och åt, min första brasilianska grill. Kyparna gick runt med olika grillade köttbitar och korvar. Man fick peka på det man ville ha och de skar av en bit kött. Stekt på ena sidan rött på andra och oerhört gott.

Den skylt som visar var Transpantaneira börjar.

I Pacone börjar Transpantaneira, den raka grusväg som byggdes på sjuttiotalet som skulle gå genom hela Pantanal, men pengarna tog slut, så vägen tog också slut, i Porto Jofre.
Den första tiden skulle jag bo på Pousada Rio Claro, en ranch som drygade ut inkomsterna från boskapsuppfödningen med hotellverksamhet. Här lämnade Pedro av mig för några dagar. Max en av arbetarna/guiderna på ranchen skulle ta hand om mig de första dagarna. Vi började direkt första kvällen med att ta en båttur på Rio Claro.
Vi färdades nerströms på det gröna vattnet, med jämna mellanrum kom vi in i mattor av vattenhyacint och andra flytväxter. Båten stannade ofta då växterna snott in sig i propellern.

En kajman gömmer sig i de gröna flytväxterna i floden Rio Claro.

Floden var full i kajmaner och det var många fåglar längs floden.
Vi stannade och fiskade. Vi fiskade efter piraya och det var bara att lära om hur man metar. Utrustningen bestod av ett kort massivt bambuspö med en grov rev med ståltafs och en kraftig krok. Betet segt nötkött som det knapp gick att få in kroken i. Sedan var det dags att börja fiska, ner med spöet och vifta med det i vattnet för att göra så mycket ljud som möjligt. Det jag lärt mig om att smyga och vara tyst när man fiskar var bara att glömma.

Ett plötsligt hugg.... och den sega köttbiten var borta. Ny köttbit på och vifta med spöet. Det blev några pirayor en tillräckligt stor för att ätas, min middag!

Min första morgon i Brasilien

Uppstigning innan soluppgång, det var dags för en ny båttur med Max på floden. Vi åkte långsamt längs floden. Kajmanerna låg längs stränderna på floden och solade sig i det första röda morgonljuset. Efter ett tag kom vi kom fram till en ö i floden med en fågelkoloni. Vi tittade på när hundratals fåglar lyfte och flög åt olika håll. Vi fortsatte neråt floden och efter ett tag fick vi se vrålapor i träden längs floden. Sen var det tid att vända och återvända till ranchen för frukost.

När vi väl kom tillbaka till ranchen, dröjde jag mig kvar nere vid bryggan och njöt av morgonen. Plötsligt hörde jag något i buskaget intill. Det var något där! Jag stod blixtstilla och lyssnade. Och plötsligt där var en katt! En Margay… Nej en Ozelot måste det vara! Vi stod och tittade på varandra några sekunder, sen sprang den iväg. F-n varför tog jag inget kort! Står här och håller i kameran… Vad spelade det för roll jag fick ju se den! Vilken start på resan!

Efter frukost var det dags för en promenad längs floden tillsammans med Max. Vi går några timmar i den skog som växer längs floden. Under promenaden får vi se marmoset och capuchin apor, en liten hjort och ett enormt fågelbo. Fågelboet är från den sydamerikanska strutsen, Rhean.

När vi kommer tillbaka till ranchen har temperaturen stigit över trettio grader. Mot swimmingpoolen och hängmattan, nu händer inget förrän temperaturen sjunkit framåt kvällen.

Max

Halv fyra är det dags… jag ska rida… hjälp! Det här har jag inte sett fram emot, usch! Jag går iväg till stallet. Där har Max tagit fram en vit häst och en brun mulåsna, som han håller på att sadla. Hmm, mulåsnan är nog för mig. Det börjar verkligen pirra i magen. När Max är klar hoppar han upp på mulan för att kolla att allt är ok. På ett ögonblick ligger han på marken efter att mulan har kastat av honom. Jag håller på att dö av nervositet, ska jag upp på det där odjuret? De andra cowboysarna har jätteroligt åt Max och han har definitivt en rödare färg i ansiktet.
Mulan blir förvisad in i stallet igen. Nu är det min tur att komma upp på den vita hästen. In med foten i stigbygeln och sedan försöka komma upp i sadeln. En, två, tre gånger men det funkar inte. Till slut får jag ta hjälp av staketet för att komma upp på den stackars hästen.  
Väl uppe får jag en genomgång av Max hur reglagen fungerar. Dra där så blir det vänstersväng, dra i den andra så blir det höger, in med fötterna i magen på hästen för att öka farten.

Vi rider en timme genom naturen på små stigar, vi får se några rheas. Max tycker att vi ska rida snabbare, så jag har in skorna i magen på hästen men den vill inte fatta utan den fortsätter att gå i sin makliga takt. När vi vänder tillbaka mot ranchen blir det en annan fart på hästen, fortare och fortare. Hur bromsar man? Det sa Max inget om! Det är bara att hålla i!

Jag stannade ytterligare några dagar på ranchen jag red, fiskade och matade kajmaner med Max innan Pedro Pablo hämtade mig för nästa del av resan.

Pablo Pedros WW-buss på en bro längs Transpantaneiran.

Rundtur med Pedro

Jag och Pedro, tillsammans med ett tyskt par och deras tyskspråkiga guide skulle göra en rundtur i Pantanal. På eftermiddagen blev jag hämtad av Pedro och de andra, vi skulle åka till en annan ranch längre söderut på Transpantaneira. Längs vägen till den andra ranchen såg vi många djur, hjortar, capybaror, kajmaner och en massa fåglar.

Vi svängde av huvudvägen in på infartsvägen till den nya ranchen där vi skulle bo två nätter. Plötsligt sprang något mörkt över vägen! En jagarundi! Vi skyndade oss fram till den plats där katten sprungit över vägen och där var den. Den stannade upp och tittade på oss någon sekund innan den försvann in i skogen. Pedro gjorde korstecken... f-n den andra katten jag missade att ta kort på!

Vi får lite tid för oss själva innan middagen, efter middagen ska vi göra en ”night drive” med lampa. Jag utforskar ranchen lite för mig själv. Det finns ett vattenhål alldeles nära med hundratals kajmaner i olika storlekar. Sedan fanns det hyacintaror, stora blå gula papegojor, vid ranchen.

Efter middagen när jag var på väg tillbaka till det hus jag bodde i fick jag se något som rörde sig på marken utanför min dörr. En kajman! Jag kunde inte motstå fräselsen att fånga den… ja den var ju inte så stor!

Mini kajman

Night Drive

Pedro bakom ratten på ww-bussen, Alex den tyskspråkige guiden fick klättra upp på taket och sitta på takräcket med en ficklampa! Vi åkte iväg på den lilla grusvägen som ledde från ranchen. Vid vattenhålet med de många kajmanerna såg man alla röda ögon som reflekterades i ljuset från ficklampan. Hundratals röda punkter, vi fortsatte och en brun räv sprang över vägen. Lite senare hörde vi skrik från taket på bussen, Alex hade fått syn på något, Pedro ökade farten och stannade inne i en skogsdunge. Vi hörde ljud när grenar och kvistar bröts men vi såg inget. Det hade tydligen varit en tapir som gått över vägen.

Längre söderut

Nästa morgon klev jag upp vid soluppgång vi skulle ut och gå. Tyskarna ville inte kliva upp så tidigt så det var bara jag och Pedro. Vi gick längs små stigar på ute i gräset och igenom träddungar. Plötsligt hörde vi ljud inifrån en dunge. Vi gick från olika håll för att försöka skrämma fram djuret. Efter ett tag fick jag se den, det var en jättemyrslok. Nu hade jag fått se ett till av djuren som man kunde se i Pantanal, men ingen jaguar ännu.

Vid niotiden åkte vi söderut på Transpantaneira. Vi stannade vid en restaurang där vi senare skulle äta lunch men först skulle vi åka ut och fiska. Vi fick fångade ett tjugotal pirayor innan vi återvände till restaurangen och åt lunch. Vi skulle göra ytterliggare en färd på floden när det blev svalare framåt kvällen. Vi fick låna några hängmattor vid restaurangen, en skön lunchvila i skuggan. Sen fanns det ju också kalla Coca-Cola att köpa!  

Vid fyratiden hade temperaturen sjunkit så att vi kunde ge oss iväg. Vi färdades uppströms den lilla floden vi såg fåglar, kajmaner och en capybara. Bakom en krök fick vi se ett filmteam. De sitter och tittar ut över vattnet vi stoppar vår båt och väntar.

Fotografen i filmteamet.

Efter det att vi väntat ett tag kommer ett gäng simmande, jätteuttrar. Vi matar uttrarna med de pirayor vi fångade tidigare under dagen. Uttrarna är så snabba, allt de gör görs i ett enormt tempo. När fisken är slut försvinner uttrarna jag är nöjd filmteamet verkar också nöjda.

Jätteutter

Vi vänder och färdas nerströms tillbaka mot restaurangen. Men bara efter två böjar får vi syn på en tapir som simmar över floden. Vi följer den medan den stiger upp ur vattnet och försvinner in i skogen.

Den långa ritten

Tidigt innan soluppgång beger sig jag, Pedro och en lokal pantanero ut på en ridtur. Nu ska vi försöka få se en jaguar. Vi red från vattenhål till vattenhål tittar efter spår på marken. Man såg inte många meter in i buskagen, hur ska man kunna se en jaguar? Efter en timmes ridande får vi se några spår på stigen, en jaguar har gått här för någon dag sedan. De finns i alla fall.

Jaguarspår.

Vi möter några ridande pantaneros, riktiga cowboys. Ett samtal på portugisiska, en puma hade tydligen dödat en rhea här förra veckan. Vi fortsätter vår ritt och kommer snart fram till ett stort öppet fält, en bit ute på fältet är en flock kor. Vi rider dit och pratar med den pantanero som driver djuren. En av korna hade blivit attackerad under natten av en Jaguar. Han visade kon och de rivsår som den hade.

Vi fortsatte vår tur efter en uttorkad flod. I de vattenhål som var kvar samlades kajmaner och storkar. Vi korsade ett vattenhål för att komma över till andra sidan. Pedros häst fick fnatt när den stötte till en kajman som legat gömd under vattnet. Han lyckades hålla sig kvar på hästen och vi kom torra över till andra stranden.

Där i träden bakom nästa böj satt hundratals gamar. Pedro tecknade att jag skulle vara tyst och vi red på. Där mitt i den uttorkade flodfåran satt vildsvin och tittade på något, vi fortsatte framåt och där satt den, en jaguar. Den hade inte sett oss. Den låg bredvid den ko den dödat och stirrade på vildsvinet.
Jag tog upp kameran och tog några kort från hästryggen och plötsligt vände sig jaguaren mot oss. Min häst fick stora skälvan och började stegra sig, jag höll i allt vad jag kunde. Jaguaren sprang över flodbädden och in i skogen på andra sidan. Vi retirerade några hundra meter längs flodbädden där vi klev av hästarna. Pedro sa att ibland återvänder jaguaren till sitt byte så jag kunde smyga mig fram och titta. Så jag smög mig sakta fram, Pedro stannade kvar på behörigt avstånd. Men ingen jaguar och Pedro vinkade snart tillbaka mig.

Jaguaren

Vi red tillbaka samma väg som vi kommit, Pedro skylde på att den lokala cowboyen inte vågade fortsätta förbi jaguaren. Jag började undra om det varit så smart att smyga sig fram.

The happy Gringo

Vi möte den Pentanero som förlorat en av sina kor, han var inte lika glad som jag.
”The gringo is happy” muttrade han och red vidare.

När vi kom tillbaka till ranchen hade vi varit ute och ridit i sex timmar. Allt värkte, jag gick som Zeb Macahan. Alla andra turister som bodde på ranchen hade ätit frukost och satt utanför matrummet. En australiensiska frågade ”Did you see any jaguar?”   När jag svarade ”Yes!” så avstannade alla samtal.

Norrut

Vi fortsatte till en annan ranch efter lunch där vi stannade en natt, för att dagen efter lämna Pantanal. Vi färdas upp till ett bergområde nordväst om Cuiabá med vackra vattendrag och vattenfall.

På kvällen åker vi ut till en utkikspunkt och ser solnedgången. Vi hör papegojor från skogen under klipporna. Så vackert!
På vägen tillbaka så pekar Pedro på svarta prickar som syns i strålkastarljuset från bilen som rör sig på vägen. Vad är det? Pedro saktar ner det är stora spindlar! Massor!

Bad vid ett litet vattenfall.

På morgonen åker vi till ett vattenfall och badar. Vattnet är kallt och det är så skönt att kyla av sig i värmen.

På eftermiddagen återvänder vi mot Cuiabá, vi stannar till vid Sydamerikas mittpunkt.

Mitt i Sydamerika, mitt i mellan nord och syd,
mitt i mellan väst och öst.

Vi lämnar av det tyska paret på flygplatsen, nu ska jag och Pedro tillbaka till Pantanal för Jaguarsafarin.

Tillbaka till Pantanal

När vi kom tillbaka till Pacone mötte vi Ranchägaren för den ranch jag skulle bo på och Luis. Luis var den cowboy som hade jakthundarna som skulle hjälpa oss att hitta jaguaren. Vi bytte fordon och hoppade in i en fyrhjulsdriven Toyota. Vi färdades söderut inte på Transpantaneira utan en annan liten grusväg. Vi färdas många timmar, längre och längre in i Pantanal. Vi passerar några farmer, men vi möter inga fordon. Vägen blir smalare och smalare tills det bara är två hjulspår. Efter sex timmar når vi fram till ranchen jag skulle bo på.

Ranchen jag bodde på under Jaguarsafarin.

Klockan fyra nästa morgon stiger jag upp. Jag och Pedro hoppar på flaket till en Toyota pickup och vi blir körda ut på ranchen där Luis och några andra pantaneros väntar. De har varit ute med hundarna för att hitta spår efter jaguaren. Jag hoppar upp på en av hästarna, nja inte direkt hoppar upp kanske, men jag kommer i alla fall upp. Hundarna släpps och de springer iväg vi rider efter dem genom det täta buskaget. Plötsligt börjar hundarna låta och allt händer väldigt snabbt. Det verkar vara en jaguar i den närmaste träddungen. Plötsligt tjuter en av hundarna till, har jaguaren tagit den? Det hela är ett stort kaos, hudar springer åt olika håll, vi rider runt men allt lugnar ner sig. Jaguaren har smitit ut ur dungen och är borta och en av hundarna har blivit biten.

Jaguarsafari

Vi återvänder till ranchen och det går inte att göra någonting under dagen då temperaturen stigit över de fyrtio. Den fuktiga värmen är hemsk. Framåt kvällen åkte vi runt på flaket på Toyotan och tittade till korna. En av korna hade gått ner sig till magen i ett vattenhål. Gräset är alltid grönast där kor inte ska vara. Vi fick ta fram ett rep och dra upp kon ur vattenhålet.

En ko som gått ner sig i ett vattenhål.

Under min vistelse på ranchen så gick tre kor ner sig i olika vattenhål, en av korna klarade sig. De andra två blev de tvungna att slakta, då de inte verkade klara sig.

Luis tar hand om huden från en av de slaktade korna.

Nästa morgon stiger jag upp lite senare. Luis har ridit runt ranchen och försökt få upp ett spår efter jaguaren. Men det verkar som den har simmar över Paraguayfloden till en annan ranch. Jaguaren håller sig på betryggande avstånd från ranchen under den tid jag är kvar där. Men jag får se ranchlivet och de andra vilda djuren som finns hjortar, näsbjörnar och annat.

Pantaneros och en gringo.

Vi lämnar ranchen på morgonen och börjar den långa vägen tillbaka till civilisationen. Vi kommer ifatt en boskapshjord på 3000 djur som några pantaneros har drivit från en ranch längre söderut och nu har de bara 3 km kvar. De hade hållit på i sex veckor eller något sådant. Allt var ett stort dammoln, ungefär som dimma. Riktiga cowboys!

Arne Sucksdorff

På vägen tillbaka besöker vi den ranch där Arne Sucksdorff stoft finns. Det fanns lite av hans utrustning, ett litet museum nästan, för den svenska naturfilmare som fastnade för Pantanal och levde här.

Mot Amazonas  

Jag säger farväl till Pedro Pablo i Cuiabá. Morgonen efter flyger jag norrut mot Manaus jag mellanlandar i Brasilia. Missar nästan planet där, då jag inte fattat att Brasilia ligger i en annan tidszon. Jag blir mött på flygplatsen och körd ner till hamnen. Där möter Hoberto och Valeria mig. De kan ingen engelska och jag ingen portugisiska, men vi lyckas göra oss förstådda ändå.

Amazonasfloden

Vi lämnar Manaus i en liten motorbåt först åker vi mot mötet av vattnen. Där Rio Solimões chokladbruna vatten möter Rio Negros svarta vatten och floden byter namn till Rio Amazonas. Vi får se några delfiner, det är de grå delfinerna, inte den rosa.

Fiske på Rio Amzonas.

Vi lämnar den stora floden och färdas in på mindre flodarmar. Vi färdas uppströms förbi flytande hus byggda på balsastockar och hus på styltor. Byggda för att klara högvattnet. Efter ett par timmar kommer vi fram till den by där hotellet ” Casa de Caboclo” ligger. Det visar sig att jag är den enda gästen. Det drevs av den familj och släkt som guiderna tillhörde, ja hela byn var nog inblandad i driften . De var nog släkt allihop mer eller mindre. Jag hade nog en hel tur för jag var den enda turisten där och fick nog komma dessa "Caboclos" närmare än vad man annars skulle ha gjort.

Hoberto med en piraya han fångat.

Under veckan blir det små utflykter, fiske efter piraya, fiske med nät i Amazonasfloden, vandrig i regnskogen, fiske med pilbåge och jakt efter kajman.

Valeria

Varje kväll blir det fotboll alla är med och spelar, killar, tjejer och gubbar. Man spelar i små lag, barfota, men med mitt bollsinne så var jag definitivt sämst på plan.

Straffläggning i finalen, nio tolvpack på spel.

På lördagen är det den viktiga fotbollsturneringen. Det är nio byar som möts i en tunering, fyramanna lag, tjugo minuters matcher. Alla lag har med sig ett tolvpack öl som blir det stora priset. Denna turnering är på allvar. Vi vinner! Ja våran by!!
På kvällen ska vi till kyrkan ”Saint Vincents”, det blir gudstjänst och efter den spelar hela byn bingo!

En flodbåt på Amazonasfloden.

Tiden i byn var en underbar tid, en resa tillbaka till mina sommarlov, fiske, fotboll och att slappa i hängmattan. Det var svårt att lämna byn.
Men sista dagen i byn kom tre nya gäster, tre isländska killar med var sin prostituerad tjej från Manaus, en massa öl och sprit, så idyllen sprack. Sommarlovet var slut, dags att åka hem.

Operahuset i Manaus

Jag spenderade en dag i Manaus och shoppade och tittade på staden innan jag reste tillbaka till Sverige. Staden hade några vackra hus, operahuset och fiskmarknaden.

Det jag verkligen kommer ihåg från resan var mötet med jaguaren och den underbara veckan i Amazonas.